Kan varmt rekommendera ett besök i Essunga för att få en injektion kring olika synsätt kring inkludering.

De hade nyss ( 5 1/ 2 månad sedan ) knutit an forskning ( under ledning av Bengt Persson från Borås Högskola ) som dels tittar på vad det egentligen är som hänt i Essunga och dels hur det påverkat ( utifrån 2 kullar på gymnasiet ) måluppfyllelsen. Delrapport 1 kommer om 1 år.

Inkludering som begrepp fick en djupare mening för mig i och med besöket. Jag förstår nu varför det är så svårt att prata om det bland kollegor. Varför det är så svårt att få samsyn kring det. Det handlar om de djupaste demokratiska värderingarna i samhället. Det handlar om att våga vara medmänniska förutsättningslöst fullt ut. Jag kan se klara kopplingar till värdskapet som jag skrivit om i tidigare blogg-inlägg.

Ett sätt att angripa sitt eget synsätt kring inkludering kan vara att fråga sig varför när man nästa gång vill lyfta ur ett barn ur den ordinarie undervisningen till specialundervisning, liten grupp, anpassad studiegång, hemundervisning etc.
Varför är eleven exkluderad från eller inkluderad i den ordinarie klassen? Av rumsliga, sociala eller didaktiska skäl?

Forskningsledaren Bengt sammanfattar hur tankesättet på en framgångsrik skola ( där måluppfyllelsen ökar )  är ( utifrån inkluderings-perspektivet, ex i Essunga och ett projekt i Connecticut ):

"På den skolan råder ett tankestil där inkludering utgår en vägledande princip för det pedagogiska vardagsarbetet men där det vidare syftet är ett mer inkluderande samhälle".

Fundera över det. Hur ska man agera som skola, som en enad kropp, för att verkligen få till ett mer inkluderande samhälle?